Uppriktigt talat …

I böneveckan för kristen enhet vill jag ur Sant Liv i Gud lyfta fram ett stycke ur budskapet den 10 mars 1990:

”…och nu ber Jag särskilt alla dem som är under Mitt Namn och arbetar för Enhet och Fred; Jag ber er komma till Mig som barn och se på Mig och svara Mig på dessa frågor:
bröder, har ni gjort allt ni kan för att bevara enheten i Min Kropp?
säg Mig, bröder, var är den Frid som Jag lämnade kvar åt er, den Gåva som Jag hatt gett er? varför gör ni ständigt åtskillnad mellan er i Mig? försöker ni uppriktigt att åter förenas i er tro och handling?”

Har vi gjort allt vi kan för att bevara enheten i Kristi Kropp? Allt…? Det finns mycket gott som har gjorts och som görs för enheten. Men ibland undrar jag om man inte också har slagit sig lite för mycket till ro med situationen som den är. Man har konstaterat att vi inte är ense, och därmed har man nöjt sig. Ivern har lagt sig. Från dessa budskap som Vassula tar emot är det tydligt att Jesus själv inte har slagit sig till ro. Det gäller ju Hans egen Kropp. Hela denna långa kärlekshymn är en vädjan till mänskligheten att komma tillbaka till Gud, och till Kyrkan att komma samman till ett. Budskapet ovan fortsätter:

”Jag ber er allvarligt att förnya ert sinne med en andlig revolution, en kärlekens revolution; lägg bort det agg ni hyser mot varandra och kom förnyade till Mig, kom rena till Mig; vakna upp ur er sömn! Jag står alldeles vid era dörrar och bultar; var inte som salt som mist sin sälta, var som ett träd som skjuter sköna skott och bär helighetens frukter, uppfyll Min Lag genom att enas och genom att hjälpa varandra;
liksom igår, lyfter Jag Mina Ögon till Fadern och ber till Honom:

“Helige Fader, bevara dem som Du har gett Mig sanna mot Ditt Namn så att de blir ett, liksom Vi; må de alla bli ett
Fader, Du som är Rättfärdig, påminn dem om Min foglighet,
Min ödmjukhet, Min ärlighet och Min stora kärlek,
så att de kan göra slut på Min Vånda,
denna Vånda som orsakas av att Min Kropp blöder så mycket,
låt dem inse sina misstag och försonas, så att när de kommer för att ta emot Mig genom att dricka Mig och äta Mig,
de kommer på ett värdigt sätt;
Fader, kalla på herdarna och lär dem ge med sig och vara fogliga mot varandra, självutplånande och ödmjuka,
må de förstå Min Försoning under denna fastetid
och söka sann Vishet i Mig; amen.”

Alldeles för ofta har jag hört både mig själv och andra tala om andra kyrkor, traditioner, samfund, församlingar med en nedlåtande attityd. ”De har inte det vi har. De måste bli som vi”. Själva förhållningssättet utgör en stor del av problemet. Kärlekoch ödmjukhetär enligt budskapen nycklarna till enhet. (Se t.ex. budskapet 23 sept −91)

För att hålla ivern för Kyrkans enhet vid liv behövs hopp. I Sant Liv i Gud finns mycket hopp! Två korta citat får avsluta:

”Jag lovar er att Min Kyrka skall få nytt liv och Jag skall förnya och förvandla Henne, så som Jag blev Förvandlad” (16/8 −88).

”Enheten skall komma över er likt Gryningen och lika plötsligt som kommunismens fall; den skall komma från Gud och era nationer skall kalla den: det Stora Miraklet, historiens Välsignade Dag” (10/1 −90).

Tabernakel

Ett budskap från 1989 om eukaristin (nattvarden):

”om ni bara till fullo förstod vad Jag erbjuder er och Vem ni tar emot i er, skulle ni aldrig upphöra att välsigna Mig; se! till och med Mina Änglar blickar ned på er från höjden och längtar efter denna Måltid som ni får ta emot, men inte de; ändå verkar många av er inte uppfatta Dess Fullhet …
Jag är Kärlekens Fånge bakom varje Tabernakel, som väntar och hoppas få se er komma; kom nära, alla ni som ännu irrar omkring i denna ödemark” (29 sept 1989)

Tabernakel kallas det sakramentsskåp där det invigda nattvardsbrödet förvaras. Det symboliska ursprunget är uppenbarelsetältet under Guds folk ökenvandring, 2 Mos 25-27. Det fanns sakramentsskåp också här i Sverige, men de försvann i och med reformationen.
Den pensionerade biskopen Martin Lönnebo ville gärna att S:t Davidsgårdens kapell på stiftelsen Berget i Rättvik skulle få ha ett synligt tabernakel. Lite försynt frågade han gårdens tidigare föreståndare Per Mases om han själv kanske kunde få tillverka det. Det fick han. Kanske för att förekomma eventuell kritik mot detta ”katolska inslag” skrev han några rader som sattes på dörren in till kapellet, bl.a. följande:

”Redan vid brödundret i evangeliet blev det välsignat bröd över. Detta samlades i korgar. I fornkyrkan hängde man en korg över altaret där det överblivna samlades. Sedan blev det skåp för både bröd och nattvardskärl. Därefter även monstranser (behållare för det invigda brödet), ofta av förgyllt silver och bergkristall, där den invigda hostian (oblaten) fästes i månskäran. Vördnaden för det reserverade sakramentet tog sig dock i slutet av medeltiden sådana uttryck att lekfolket (vilket vackert namn!) ofta nöjde sig med andlig kommunion, förutom till påsk. Mot detta reagerade med rätta reformatorerna och vi fick norr om alperna en lekfolkets nattvardsväckelse, som snart spred sig till syd – och överträffade norr.
Monstranserna försvann hos de evangeliska från altaret, och sakramentsskåpen var ofta inte i bruk. Nu finns inte denna risk, därför är det naturligt att världens kyrkor ansluter sig till denna gamla vördnadsvärda sed.
Skåpet som är en förening av sakramentsskåp och monstrans, är ett tecken för Kristi närvaro och en uppmaning till varje kristen att vara hans efterföljare och så bli ett levande sakramentsskåp. Kristendomens framtid avgörs av hur många sådana vi får.

Biskop Martin Lönnebo,
– som funnit det vara oändligt lättare att snickra ett sakramentsskåp än att bli det, endast Anden och Guds nåd klarar sådana storverk.”

I en av de kyrkor där jag tillbringat mycket tid, S:t Laurentii kyrka i Lund, finns ett sådant tabernakel. På tidebönerna satt vi uppe i koret, alldeles nära tabernaklet. Jag uppskattade mycket att få sitta där medveten om Jesu alldeles särskilda närvaro. Det skapade en längtan i mig. Den röda lyktan markerade Närvaron.
Från Sant Liv i Gud har jag lärt mig att den längtan är ömsesidig. Jesus säger t.ex:

”Min Kropp ropar efter er; kom och besök Mig, Jag som tillbringar dag och natt i Tabernaklet och väntar på er för att mätta er;” (8 mars 1987)

En Skärtorsdag ville jag i predikan uttrycka denna Jesu längtan, men kunde i det aktuella sammanhanget inte utan vidare citera ur budskapen. Fanns det kanske något i Bibeln? Den som söker han finner…. Jesus säger i Lukasevangeliet: ”Hur har jag inte längtat efter att få fira denna påskmåltid med er” (Luk 22:15).
Orden  handlar om en specifik situation i Jesus och lärjungarnas liv tillsammans. Men handlar de inte också om varje gång denna måltid firas? Varje mässa, med alla lärjungar? Nog gör de det. Det är ord vi kan få ta till oss när vi går fram till kommunionen, eller mediterar framför ett tabernakel: ”Hur har jag inte längtat efter att få fira denna måltid med dig”.

*

Så var det då detta med att själv bli ett levande tabernakel, något som ”endast Anden och Guds nåd klarar” enligt Lönnebo. Jag avslutar denna reflektion med ett kort citat om just detta:

”Kom till Mig, du som längtar efter Mig, så skall Jag mätta dig och ge dig Mitt Hjärta i Eukaristins fördolda form och förvandla dig till ett levande tabernakel; du får ärva Mig” (25 okt 1994)

Bokreleasen

Den 28 november – årsdagen av uppenbarelsernas början 1985 – samlades 25-30 personer för en första presentation av min bok. Det var ett gott avslut på en lång process av skrivande, och ett gott avstamp för det som förmodligen är ännu svårare: att få den läst.
Jag erkänner gärna att jag var trött efteråt, i flera veckor. Strax före jul hade jag en liknande presentation också i min egen församling. Att inte längre behöva säga att jag håller på att skriva utan kunna ge dem boken i handen var en viss lättnad. Pågående projekt är en sak. Ett färdigt resultat ett annat.

Både väntade och mer oväntade besökare dök upp.

Det bjöds på tilltugg

En präst som var ”bollplank” under den mest koncentrerade skrivperioden våren 2017 skrev följande uppmuntrande kommentar efter att ha läst den färdiga boken:

”Tack för den förträffliga boken du skrivit.
Så innehållsrik!
Så trosstärkande!
Så bra flyt i framställningen!
Så genomarbetad
Så pedagogisk och lättförståelig!
Så flyhänt och djup på en gång!
Så spännande att läsa!
Må den hitta många läsare!”

Den första provversionen av boken från 2017 lät jag trycka upp i ett tiotal exemplar, och bad några vänner och bekanta läsa igenom den. På så sätt kunde jag få kommentarer för en fortsatt bearbetning. Morten Sager var en av dem. Han är pastor i Saronkyrkan i Göteborg, och det var just hans frikyrkliga kontext som jag ville pröva boken mot. Dessutom arbetar han i den akademiska världen som lektor i vetenskapsteori. Även om min bok inte har vetenskapliga ambitioner ville jag ändå pröva den också mot den erfarenheten.

Morten läser ur sitt förord.

Den text som så småningom blev hans förord var ursprungligen tänkt som en recension av boken, men när jag började tänka på ett förord så tyckte jag att den texten kanske ändå kunde fungera, med bara lite modifiering. Så blev det. Kan läsas här.