Ett budskap från 1989 om eukaristin (nattvarden):
”om ni bara till fullo förstod vad Jag erbjuder er och Vem ni tar emot i er, skulle ni aldrig upphöra att välsigna Mig; se! till och med Mina Änglar blickar ned på er från höjden och längtar efter denna Måltid som ni får ta emot, men inte de; ändå verkar många av er inte uppfatta Dess Fullhet …
Jag är Kärlekens Fånge bakom varje Tabernakel, som väntar och hoppas få se er komma; kom nära, alla ni som ännu irrar omkring i denna ödemark” (29 sept 1989)
Tabernakel kallas det sakramentsskåp där det invigda nattvardsbrödet förvaras. Det symboliska ursprunget är uppenbarelsetältet under Guds folk ökenvandring, 2 Mos 25-27. Det fanns sakramentsskåp också här i Sverige, men de försvann i och med reformationen.
Den pensionerade biskopen Martin Lönnebo ville gärna att S:t Davidsgårdens kapell på stiftelsen Berget i Rättvik skulle få ha ett synligt tabernakel. Lite försynt frågade han gårdens tidigare föreståndare Per Mases om han själv kanske kunde få tillverka det. Det fick han. Kanske för att förekomma eventuell kritik mot detta ”katolska inslag” skrev han några rader som sattes på dörren in till kapellet, bl.a. följande:
”Redan vid brödundret i evangeliet blev det välsignat bröd över. Detta samlades i korgar. I fornkyrkan hängde man en korg över altaret där det överblivna samlades. Sedan blev det skåp för både bröd och nattvardskärl. Därefter även monstranser (behållare för det invigda brödet), ofta av förgyllt silver och bergkristall, där den invigda hostian (oblaten) fästes i månskäran. Vördnaden för det reserverade sakramentet tog sig dock i slutet av medeltiden sådana uttryck att lekfolket (vilket vackert namn!) ofta nöjde sig med andlig kommunion, förutom till påsk. Mot detta reagerade med rätta reformatorerna och vi fick norr om alperna en lekfolkets nattvardsväckelse, som snart spred sig till syd – och överträffade norr.
Monstranserna försvann hos de evangeliska från altaret, och sakramentsskåpen var ofta inte i bruk. Nu finns inte denna risk, därför är det naturligt att världens kyrkor ansluter sig till denna gamla vördnadsvärda sed.
Skåpet som är en förening av sakramentsskåp och monstrans, är ett tecken för Kristi närvaro och en uppmaning till varje kristen att vara hans efterföljare och så bli ett levande sakramentsskåp. Kristendomens framtid avgörs av hur många sådana vi får.Biskop Martin Lönnebo,
– som funnit det vara oändligt lättare att snickra ett sakramentsskåp än att bli det, endast Anden och Guds nåd klarar sådana storverk.”
I en av de kyrkor där jag tillbringat mycket tid, S:t Laurentii kyrka i Lund, finns ett sådant tabernakel. På tidebönerna satt vi uppe i koret, alldeles nära tabernaklet. Jag uppskattade mycket att få sitta där medveten om Jesu alldeles särskilda närvaro. Det skapade en längtan i mig. Den röda lyktan markerade Närvaron.
Från Sant Liv i Gud har jag lärt mig att den längtan är ömsesidig. Jesus säger t.ex:
”Min Kropp ropar efter er; kom och besök Mig, Jag som tillbringar dag och natt i Tabernaklet och väntar på er för att mätta er;” (8 mars 1987)
En Skärtorsdag ville jag i predikan uttrycka denna Jesu längtan, men kunde i det aktuella sammanhanget inte utan vidare citera ur budskapen. Fanns det kanske något i Bibeln? Den som söker han finner…. Jesus säger i Lukasevangeliet: ”Hur har jag inte längtat efter att få fira denna påskmåltid med er” (Luk 22:15).
Orden handlar om en specifik situation i Jesus och lärjungarnas liv tillsammans. Men handlar de inte också om varje gång denna måltid firas? Varje mässa, med alla lärjungar? Nog gör de det. Det är ord vi kan få ta till oss när vi går fram till kommunionen, eller mediterar framför ett tabernakel: ”Hur har jag inte längtat efter att få fira denna måltid med dig”.
*
Så var det då detta med att själv bli ett levande tabernakel, något som ”endast Anden och Guds nåd klarar” enligt Lönnebo. Jag avslutar denna reflektion med ett kort citat om just detta:
”Kom till Mig, du som längtar efter Mig, så skall Jag mätta dig och ge dig Mitt Hjärta i Eukaristins fördolda form och förvandla dig till ett levande tabernakel; du får ärva Mig” (25 okt 1994)